Picture
hushållsassistent och stödassistent?
snön är tillbaka! efter flera dagars deppiga, dystra töväder har världen äntligen blivit vackert vit igen och hårda ljud och skarpa konturer dämpas. och ändå är göteborgarna inte glada, varför?
om resten av göteborgrna nu går omkring och suckar över vädret så går jag och suckar över att min ganska nyligen erövrade yrkestitel, "habiliteringspersonal" eventuellt ska ersättas med "stödassistent". jag vill inte! jag kan se behovet av en mer lätthanterlig titel, men "stödassistent"?! på jobbet igår enades vi om att det låter som en sak. som "hushållsassistent". och då borde en "stödassistent" vara nåt i stil med en rollator. dessutom går vårt arbete ut på just habilitering. det handlar inte bara om stöd i olika situationer, det handlar också om att utveckla, träna och försöka bevara förmågor och färdigheter. "habilitering" är ett bra ord som vi har haft ganska länge och som har beskrivit precis det vi arbetar med, så varför ta bort det ur våran yrkestitel?

Picture
linje 17, ett irritationsmoment
jag jobbade som sagt igår, var på den dagliga verksamheten för första gången sen före jul. kul att se alla igen, både deltagare och personal, men det började ganska illa. jag visste att det var halt ute, så jag räknade med lite marginal och var ute vid hållplatsen tre avgångar tidigare än jag brukar behöva. två av avgångarna var inställda, den tredje starkt försenad, så jag blev ändå sen till jobbet. det finns inget som retar mej mer, efter alla år när jag bara inte kunde passa tider och aldrig hade klarat att vara ute tre avgångar tidigare än vanligt så vill jag ju att det ska märkas när jag sköter mej exemplariskt!

väl på jobbet arbetade jag med en kille som kan vara jobbig som fem, men gullig som tio. vi två vet fortfarande inte riktigt var vi har varandra, så jag måste testas med jämna mellanrum. och hela tiden måste jag själv testa lite, se vad han förstår och hur jag måste kommunicera för att han ska förstå. pröva alla dom goda råd jag får i förbifarten av arbetskamrater som känner X bättre. inget räkmackejobb igår alltså, men jag kände mej nöjd med mej själv och min insats när jag gick därifrån. stödassistent? mera relationsbyggarexpert, vardagspedagog, lekkamrat, befäl, expert på kommunikation under extrema förhållanden, omvärldsuttolkare, superhjälte, komiker, städare, ordningsvakt, coach, personlig sekreterare...
Picture
en protest uttryckt i pictogram: jag vill inte byta yrkestitel!
 
Picture
jag blev ju gudmor till lilla julia förra året. det har hänt mycket bra i mitt liv senaste två åren, men att få se julia växa och utvecklas har nog ändå varit det största. redan andra gången jag träffade julia, när hon var ett par veckor gammal, kunde jag se hur hon samspelade med sin omgivning. jag lekte en lek med henne, läste en liten tå-ramsa, som slutar med att man tar tag i barnets stortå och vickar på den samtidigt som man med löjligt överdriven röst säjer: "och stortampen opp i vädret!" julia älskade det. efter två gånger hade hon lärt sej leken och när jag var inne på näst sista tån lyste det i hennes ögon av förväntan: "nu! nu kommer det där som är så skoj!" 

det där, det är ögonblicket av maximal förväntan och det är nåt jag har funderat mycket över. såna ögonblick måste vara bland dom viktigaste i våra liv, så mycket som dom lär oss, inspirerar oss, får oss att ta nya initiativ.

om man leker med ett barn ser man det ofta. gör en lite längre paus i en ramsa än du brukar, eller stanna med fingret framför magen en liten stund när du kittlar barnet - då  blir glädjen när du väl slutför större. och om ögonblicket av maximal förväntan blir för långt för att barnet ska stå ut, då börjar barnet visa att det vill fortsätta. på så vis tränar sej barnet att ta nya initiativ.


Picture
ögonblicken av maximal förväntan försvinner inte ur ditt liv när du blir vuxen. jag tänker på hur ögonblicken av maximal förväntan har drivit mej, som kan vara fullständigt hopplöst blyg, att våga nåt i kontakten med killar jag varit intresserad av. när killen i fråga visade intresse för mej, ökade min förväntan på mer kontakt och när ögonblicket av maximal förväntan drog ut länge på tiden blev jag tvungen att göra nåt, ta ett eget initiativ, för att visa att jag ville fortsätta.

nu, när jag ibland vikarierar på en daglig verksamhet för vuxna med intellektuellt funktionshinder, spanar jag aktivt efter ögonblick av maximal förväntan. det är ett sätt för mej att lära känna människor som har väldigt lite tal eller inget tal alls. jag gillar att leka och busa med deltagarna och jag är övertygad om att det är viktigt (misstänker att en del av mina kolleger inte
är riktigt lika övertygade!). när jag ser vilken lek som uppskattas av en deltagare, kan jag använda den leken till att få deltagaren att känna sej tryggare med mej. jag drar ut lite på ögonblicket av maximal förväntan, ibland tillräckligt för att deltagaren ska bli tvungen att på nåt sätt visa att han eller hon vill fortsätta, men jag fullföljer leken till slut, så långt det är möjligt - ingen människa kan ju alltid uppfylla förväntningarna från andra människor. på det här viset kan deltagarna känna sej tryggare med mej, dom ser att jag "lyssnar" när dom vill nånting och dom känner att jag är en människa dom kan lita på, jag sviker inte deras förväntningar i leken. det är inte bara lek det handlar om, i själva verket, det är relationer. med en kille jag jobbade med kände jag mej osäker och otillräcklig fram tills jag hittade en lek vi kunde dela och hittade det där ögonblicket av maximal förväntan, där han blev tvungen att på nåt sätt visa mej vad han ville. killen ifråga hade inget tal och ingen synförmåga och kunde vara väldigt rastlös och högljudd. men när vi hade delat några av dom där ögonblicken av maximal förväntan (jag är ju hopplöst barnslig och blev lika inne i leken som han...) blev alla andra situationer också lättare för mej. jag var inte så osäker längre, utan kunde klara av en del riktigt jobbiga situationer med den här killen.

så, ut och jaga ögonblick av maximal förväntan!

Picture
gustav klimt, 'erwartung'
 
Picture
jag gör aldrig några nyårslöften. beslut om att förändra nåt i sitt liv ska man ta i situationer där man måste, där man får idén, eller där man känner att "nu klarar jag det". inte på en speciell symbolisk dag, då känns det som om det bara blir ett symboliskt löfte.
men i år har jag funderat över om jag borde avlägga ett nyårslöfte iallafall. borde jag ta ett helt år utan glasarmband, chudiyan?

saken är den, att jag hittade en dokumentär på internet om villkoren för dom som tillverkar glasarmbanden. jag hade ju förstått redan innan att så billiga kan mina chudiyan inte vara utan dystra orsaker, men det är så lätt att skjuta ifrån sej! jag la inget bokmärke på dokumentären och nu hittar jag den inte, men jag har länkar till några andra sidor för den som vill veta mer.

det är oftast fattiga familjer i och omkring dom stora glasstäderna i indien och pakistan (firozabad respektive hyderabad) som gör arbetet. barnen i dessa familjer kan få arbeta i vad som motsvarar en vanlig svensk arbetsdag - dessutom ska dom orka gå i skolan, deras föräldrars generation kämpade hårt för att få tillgång till en skola för sina barn.

arbetet med glasarmband innebär stora risker och bör aldrig utföras utan skyddsutrustning och i lokaler som inte är speciellt anpassade. istället jobbar familjer med det i sina hem, trasigt glas från armband som gått sönder hamnar varje dag på deras golv, där barnen går omkring barfota. dom giftiga ångor som bildas när det färgade glaset hettas upp för att smältas ihop till ringar andas man in under hela dagen. en del av pigmenten som används när armbanden ska dekoreras är giftiga att andas in och dessa pigment utsätts vissa av arbetarna för varje dag. små glaspartiklar hamnar i luften som damm när armband ska slipas och poleras och slutar i arbetarnas lungor där dom kan ge lungsjukdomar av olika slag.

allt detta bara för att såna som kareena kapoor (bollywoodstjärna), eller min fd:s systrar eller jag ska kunna köpa våra rader med vackra, glittriga kaanch ki chudiyan (=glasarmband) så billigt som möjligt.

ska jag bojkotta glasarmbanden? ta ett år utan att dom få uppsättningar jag lyckats skaffa mej får blinga mina armar vid särskilda tillfällen?

tja, det skulle kunna vara ett sätt att protestera. men eftersom vi svenskar trots allt inte är dom stora konsumenterna av glasarmband (vad jag vet finns det faktiskt ingen affär som säljer kaanch ki chudiyan här i landet, mina kommer direkt från pakistan eller är köpta i glasgow) kommer protesten inte att kännas i armbandsjättarnas plånböcker. däremot kanske det kunde skapa uppmärksamhet kring ämnet? jag skulle kunna sätta en pappersremsa kring armen vid dom tillfällen jag brukar ha mina chudiyan och skriva en symbolisk text på den. när folk undrar vad det är får jag tillfälle att berätta och fler blir uppmärksamma på problemet.

det känns som ett mer svårlöst problem när den största kundgruppen till en orättvist producerad vara inte finns här i den rika västvärlden, utan i länder där genomsnittslönerna ligger långt under dom svenska. glasarmband är en viktig del av festtraditionerna på hela den indopakistanska subkontinenten och att kunna köpa några rader om året är självklart för många kvinnor. skulle mina favoriter bland smycken ens ha nån framtid om rättvisa löner och schyssta arbetsvillkor infördes? då skulle ju priserna behöva stiga så mycket att gemene man (fast det är väl snarare kvinna i det här fallet) inte kunde köpa nya uppsättningar i tillräckligt stor utsträckning för att få industrin att gå runt. eller?

så ska jag, eller ska jag inte? ett helt år utan mina älskade glasarmband, skulle det ens göra nån nytta?
Picture
en protest




 
mamma ringde igår och undrade om jag kunde gissa vem som hade blivit biskop i visby stift. "det är nån du känner!" jag må vara jämförelsevis introvert, men till och med jag känner många människor, så hur skulle jag kunna gissa? "sven-bernhard fast!" sa mamma med vad-sa-du-nu-rösten.

sven-bernhard fast arbetade i orsa kyrka under några år på åttitalet och hann göra ett stort intryck på mina föräldrar och faktiskt också på mej, liten som jag var. till att börja med, så var han gift med min favoritfröken, eva - bästa läraren jag hade haft nånsin och nånsin skulle komma att få. inte ett öga var torrt i klass 3-4 när hon slutade för att hon väntade barn. en människa som har en sån fru måste vara bra, det är ju självklart!

men sven-bernhard fast har stannat i mitt minne inte bara för att han var evas man. under åren han arbetade i orsa var han en tillgång i samarbetet mellan orsas olika kyrkor. i slättberg, min hemby, kom han bland annat och höll ett gemensamt stugmöte och husförhör. för den icke kyrkohistoriskt bevandrade kan jag berätta att stugmöten var förbjudna tillställningar där människor samlades och firade gudstjänst, ibland till och med tog nattvarden, utan en präst närvarande - det var bland annat i stugmötena som den svenska frikyrkorörelsen växte fram. husförhör å andra sidan var när prästen kom till en del av sin församling för att förhöra församlingsmedlemmarna om katekesen. husförhören sågs nog ofta som ett maktinslag och utnyttjades säkert också för att styra småfolket, men dom gav prästen en bra möjlighet att få möta och bättre lära känna sina församlingsbor.
när sven-bernhard fast höll ett kombinerat stugmöte och husförhörhör i slättberg, var det alltså en slags försoningsfest vi firade - ingen av oss närvarande kanske uppfattade det som en historisk händelse, men jag har tänkt på det så många gånger. vad skönt att få lämna gamla konflikter och maktstrider bakom sej och gå vidare tillsammans!
Picture
sankt bernhard - abboten och hunden
min äldsta lillasyster, som när hon var liten hade en unik talang för att ändra folks namn, sa en dag till mamma: "kommer dom ikväll, dom där eva och sankt bernhard?" ett passande namn för en präst, kanske :). efter det fick han heta så om vi nämnde honom inom familjen. hon undrade också chockat om det var sant att han var kommunist? det här var ju i det kalla krigets dagar och det är klart att hon var upprörd över att en människa vi kände kanske hade kontakt med kreml. nu var det ju inte riktigt så, det var ju komminister han var...

hur som helst blev jag glad att höra att svenska kyrkan har utsett en så lovande ny biskop - hoppas att det kommer att märkas (förhoppningsvis på ekumeniken) i visby stift och att "sankt bernhard"  inte kommer att få en alltför tung och arbetsam uppgift!

nu väntar jag bara på att min vän anna lovisa ska bli utsedd till påve, hon skulle bli en utmärkt påve. tycker jag iallafall.
Picture
'sticky ginger female pope cake'
länkar
 
Picture
make up-exempel från en indisk bröllopssite
jag har ju älskat att sminka mej ända sen min moster meta gav mej och min syster lite av sitt gamla smink när vi var små. jag märker att folk fortfarande kan bli lite provocerade av att jag faktiskt tycker om det - en del, särskilt män, har uppfattningen att smink står i ett slags omvänd korrelation till intellekt och intelligens. den som ägnar tid och energi åt smink är en bimbo.

jag lider inte av att vara bimbo, isåfall. för det första vet jag ju att den där omvända korrelationen inte finns. jag kan göra lika djupa reflektioner med MAC:s beauty marked velvet eye shadow på ögonlocken som utan. för det mesta brukar det räcka att jag är säker på detta faktum själv för att omgivningen också ska förstå det! för det andra är jag ju en människa med tusen saker jag vill göra och alldeles för lite tid och ork för att göra dom. jag har sällan tid att sitta ner och rota i sminklådan efter rätt nyans eller att göra den perfekta linjen med flytande eyeliner, så det är inte så många som behöver märka vilken bimbo jag är i själ och hjärta...


Picture
åh, vilka glammiga ögon...
men senaste tiden har jag fullkomligt frossat i make up. jag har nämligen förverkligat min dröm om att köpa tillräckligt med bra penslar och bra ögonskuggor för att kunna göra en sminkning bollywood style. när jag äntligen kunde göra mina första experiment blev jag så nöjd så jag var tvungen att skryta och mailade till vänner och bekanta, ett riktigt bimbomail.

en av mina vänner mailade tillbaka och undrade vad det var för videoinstruktioner om bollywoodsminkning jag hade pratat om. det finns nämligen tjejer världen över som lägger ner mycket jobb på att göra tydliga video tutorials till olika typer av sminkningar och sen laddar upp dom till youtube. ljuvliga, gulligt gravallvarliga videor, som jag har haft väldigt roligt när jag har tittat på. till rebecca (som undrade) och till alla andra som läser det här ska jag länka till några sådana tutorials och dessutom till min egen hemgjorda (i mycket dålig belysning!) videoinstruktion, en slags hjärtlig parodi på alla fantastiska tutorials på youtube.




länkar
  • "baabul-looken"
  • "aishwarya rai-inspirerad look"
  • (riktigt gullig video. den här lilla tjejen får mej verkligen att le.)
  • "indian bridal look"
  • "bollywood bridal"
  • (en favorit! en tjej med grym nordengelsk accent och en snarkande hund i rummet...)
  • "anna malena herself"
  • (obs! mycket stor fil, laddar långsamt. det hände också nåt konstigt med färgerna när jag publicerade filmen och den blev kornig och ful.)
      Picture
      anna malena. fotad av julia, 1 år

      om mej:

      bloggar bara på inspiration, aldrig regelbundet.

      lider av bollywoodfeber, celt wannabism och svår spindelfobi

      Archives

      January 2011

      Categories

      All

      RSS Feed