Picture
jag blev ju gudmor till lilla julia förra året. det har hänt mycket bra i mitt liv senaste två åren, men att få se julia växa och utvecklas har nog ändå varit det största. redan andra gången jag träffade julia, när hon var ett par veckor gammal, kunde jag se hur hon samspelade med sin omgivning. jag lekte en lek med henne, läste en liten tå-ramsa, som slutar med att man tar tag i barnets stortå och vickar på den samtidigt som man med löjligt överdriven röst säjer: "och stortampen opp i vädret!" julia älskade det. efter två gånger hade hon lärt sej leken och när jag var inne på näst sista tån lyste det i hennes ögon av förväntan: "nu! nu kommer det där som är så skoj!" 

det där, det är ögonblicket av maximal förväntan och det är nåt jag har funderat mycket över. såna ögonblick måste vara bland dom viktigaste i våra liv, så mycket som dom lär oss, inspirerar oss, får oss att ta nya initiativ.

om man leker med ett barn ser man det ofta. gör en lite längre paus i en ramsa än du brukar, eller stanna med fingret framför magen en liten stund när du kittlar barnet - då  blir glädjen när du väl slutför större. och om ögonblicket av maximal förväntan blir för långt för att barnet ska stå ut, då börjar barnet visa att det vill fortsätta. på så vis tränar sej barnet att ta nya initiativ.


Picture
ögonblicken av maximal förväntan försvinner inte ur ditt liv när du blir vuxen. jag tänker på hur ögonblicken av maximal förväntan har drivit mej, som kan vara fullständigt hopplöst blyg, att våga nåt i kontakten med killar jag varit intresserad av. när killen i fråga visade intresse för mej, ökade min förväntan på mer kontakt och när ögonblicket av maximal förväntan drog ut länge på tiden blev jag tvungen att göra nåt, ta ett eget initiativ, för att visa att jag ville fortsätta.

nu, när jag ibland vikarierar på en daglig verksamhet för vuxna med intellektuellt funktionshinder, spanar jag aktivt efter ögonblick av maximal förväntan. det är ett sätt för mej att lära känna människor som har väldigt lite tal eller inget tal alls. jag gillar att leka och busa med deltagarna och jag är övertygad om att det är viktigt (misstänker att en del av mina kolleger inte
är riktigt lika övertygade!). när jag ser vilken lek som uppskattas av en deltagare, kan jag använda den leken till att få deltagaren att känna sej tryggare med mej. jag drar ut lite på ögonblicket av maximal förväntan, ibland tillräckligt för att deltagaren ska bli tvungen att på nåt sätt visa att han eller hon vill fortsätta, men jag fullföljer leken till slut, så långt det är möjligt - ingen människa kan ju alltid uppfylla förväntningarna från andra människor. på det här viset kan deltagarna känna sej tryggare med mej, dom ser att jag "lyssnar" när dom vill nånting och dom känner att jag är en människa dom kan lita på, jag sviker inte deras förväntningar i leken. det är inte bara lek det handlar om, i själva verket, det är relationer. med en kille jag jobbade med kände jag mej osäker och otillräcklig fram tills jag hittade en lek vi kunde dela och hittade det där ögonblicket av maximal förväntan, där han blev tvungen att på nåt sätt visa mej vad han ville. killen ifråga hade inget tal och ingen synförmåga och kunde vara väldigt rastlös och högljudd. men när vi hade delat några av dom där ögonblicken av maximal förväntan (jag är ju hopplöst barnslig och blev lika inne i leken som han...) blev alla andra situationer också lättare för mej. jag var inte så osäker längre, utan kunde klara av en del riktigt jobbiga situationer med den här killen.

så, ut och jaga ögonblick av maximal förväntan!

Picture
gustav klimt, 'erwartung'

Your comment will be posted after it is approved.


Leave a Reply.

    Picture
    anna malena. fotad av julia, 1 år

    om mej:

    bloggar bara på inspiration, aldrig regelbundet.

    lider av bollywoodfeber, celt wannabism och svår spindelfobi

    Archives

    January 2011

    Categories

    All

    RSS Feed