Picture
jag gör aldrig några nyårslöften. beslut om att förändra nåt i sitt liv ska man ta i situationer där man måste, där man får idén, eller där man känner att "nu klarar jag det". inte på en speciell symbolisk dag, då känns det som om det bara blir ett symboliskt löfte.
men i år har jag funderat över om jag borde avlägga ett nyårslöfte iallafall. borde jag ta ett helt år utan glasarmband, chudiyan?

saken är den, att jag hittade en dokumentär på internet om villkoren för dom som tillverkar glasarmbanden. jag hade ju förstått redan innan att så billiga kan mina chudiyan inte vara utan dystra orsaker, men det är så lätt att skjuta ifrån sej! jag la inget bokmärke på dokumentären och nu hittar jag den inte, men jag har länkar till några andra sidor för den som vill veta mer.

det är oftast fattiga familjer i och omkring dom stora glasstäderna i indien och pakistan (firozabad respektive hyderabad) som gör arbetet. barnen i dessa familjer kan få arbeta i vad som motsvarar en vanlig svensk arbetsdag - dessutom ska dom orka gå i skolan, deras föräldrars generation kämpade hårt för att få tillgång till en skola för sina barn.

arbetet med glasarmband innebär stora risker och bör aldrig utföras utan skyddsutrustning och i lokaler som inte är speciellt anpassade. istället jobbar familjer med det i sina hem, trasigt glas från armband som gått sönder hamnar varje dag på deras golv, där barnen går omkring barfota. dom giftiga ångor som bildas när det färgade glaset hettas upp för att smältas ihop till ringar andas man in under hela dagen. en del av pigmenten som används när armbanden ska dekoreras är giftiga att andas in och dessa pigment utsätts vissa av arbetarna för varje dag. små glaspartiklar hamnar i luften som damm när armband ska slipas och poleras och slutar i arbetarnas lungor där dom kan ge lungsjukdomar av olika slag.

allt detta bara för att såna som kareena kapoor (bollywoodstjärna), eller min fd:s systrar eller jag ska kunna köpa våra rader med vackra, glittriga kaanch ki chudiyan (=glasarmband) så billigt som möjligt.

ska jag bojkotta glasarmbanden? ta ett år utan att dom få uppsättningar jag lyckats skaffa mej får blinga mina armar vid särskilda tillfällen?

tja, det skulle kunna vara ett sätt att protestera. men eftersom vi svenskar trots allt inte är dom stora konsumenterna av glasarmband (vad jag vet finns det faktiskt ingen affär som säljer kaanch ki chudiyan här i landet, mina kommer direkt från pakistan eller är köpta i glasgow) kommer protesten inte att kännas i armbandsjättarnas plånböcker. däremot kanske det kunde skapa uppmärksamhet kring ämnet? jag skulle kunna sätta en pappersremsa kring armen vid dom tillfällen jag brukar ha mina chudiyan och skriva en symbolisk text på den. när folk undrar vad det är får jag tillfälle att berätta och fler blir uppmärksamma på problemet.

det känns som ett mer svårlöst problem när den största kundgruppen till en orättvist producerad vara inte finns här i den rika västvärlden, utan i länder där genomsnittslönerna ligger långt under dom svenska. glasarmband är en viktig del av festtraditionerna på hela den indopakistanska subkontinenten och att kunna köpa några rader om året är självklart för många kvinnor. skulle mina favoriter bland smycken ens ha nån framtid om rättvisa löner och schyssta arbetsvillkor infördes? då skulle ju priserna behöva stiga så mycket att gemene man (fast det är väl snarare kvinna i det här fallet) inte kunde köpa nya uppsättningar i tillräckligt stor utsträckning för att få industrin att gå runt. eller?

så ska jag, eller ska jag inte? ett helt år utan mina älskade glasarmband, skulle det ens göra nån nytta?
Picture
en protest




 


Comments


Your comment will be posted after it is approved.


Leave a Reply

    Picture
    anna malena. fotad av julia, 1 år

    om mej:

    bloggar bara på inspiration, aldrig regelbundet.

    lider av bollywoodfeber, celt wannabism och svår spindelfobi

    Archives

    January 2011

    Categories

    All

    RSS Feed